Meet you at the cemetery gates
Och jag tror jag legat av mig sista tiden... Tappat stinget.
Känns som det är falsk marknadsföring att kalla mig Arga bibliotekstanten.
Borde kanske byta namn till Menlösa bibliotekstanten? Snälla-på-gränsen-till-retarderade bibliotekstanten?
Lyckliga-och-vansinnigt-förälskade bibliotekstanten?
Eller Upptagen-med-att-flytta-och-därför-totalt-utmattade bibliotekstanten?
Jag kommer nästan säkert bli arg igen.
Gubbjävlarna lever och frodas. Så också deras lort. Så nytt stoff finns alltid...
Men när jag tänker efter har jag nog sagt det jag vill säga nu, fått ur mig onödig frustration och ilska.
Allt annat blir bara meningslösa upprepningar. Känns som jag har gjort mitt här.
Har däremot lösa funderingar på att återuppstå i helt annan form när jag fått tid och ork igen.
Nån gång i framtiden. För skrivlusten finns kvar.
Tillsvidare rekommenderar jag besök hos mina bloggkollegor för dom som ännu inte hittat dit.
http://conanbibliotekarien.blogspot.com/
http://kultist.wordpress.com/
Och en annan favorit som inte alls har med bibliotek att göra men som lyckas vara mycket argare än jag:
http://iamyouroperator.blogspot.com/
Så får vi väl se om jag blir sådär arg igen. Eller inte...?
Tack alla ni fina läsare som skrivit uppmuntrande och snällt till mig.
Alla har inte förstått sig på mig. Jag har blivit kallad både bitter och elak och fått uppmaningen att sjukskriva mig och tänka över mitt yrkesval. (Kollegorna påstår dock att dom vill ha kvar mig ett tag till...)
Det är ok. Det där med humor är svårt. Svart humor är ännu svårare.
Alla fattar inte när man skämtar och överdriver och alla kan inte älska alla.
Men jag har älskat att skriva här och det har varit otroligt givande att ha kontakt med alla er glada, trötta, positiva, arga och roliga läsare, många som själva jobbar med service och känt igen sig.
Jag vill gärna avsluta med att citera weird lover Wilde: Life is too important to be taken seriously.
Och en sista sak: glöm inte att le mot era medmänniskor. Just be charming!
I just want to see the boy happy
-Har ni tidskrifter här? frågar han.
-Javisst, vi har tidskriftsavdelningen där borta, pekar jag.
-Klockrent! Kan man låna hem också?
-Jadå, du får låna alla utom det senaste numret.
-Klockrent! Hur lång är lånetiden då?
-Du får ha dom i fyra veckor.
-Klockrent!
(Jag börjar bli lite fnissig över det enahanda ordvalet men också på gott humör av hans otyglade entusisam)
-Du förresten, finns det en toalett här?
-Ja, lite längre bort åt det hållet finns toaletterna.
-Klockrent! Killen lyser som en sol och studsar vidare.
Inte vet jag om han tog med sig nån av våra tidskrifter in på toan. Inte vill jag veta heller.
Men tänk att kunna bli så nöjd för så lite. Klockrent!
And I just can't explain so I won't even try to
Tvärsäker låntagare: Nehej, det har jag inte!
AB: Den är på boken X av Y.
TL: Men den har jag ju lämnat tillbaka, det vet jag bestämt!
AB: Mm, fast det är ingen övertidsavgift. Det är en reservationsavgift, från i våras.
TL: Jaha men den tänker jag inte betala, den boken kom ju ju aldrig!
AB: Öh...???
(Men tar bort skulden, orkar inte argumentera och vet av erfarenhet när det är meningslöst att ens försöka)
And you give and you give, give and you give
Jag minns särskilt ett tillfälle när en ny låntagare kom till oss på jakt efter en speciell bok som visade sig vara utlånad. Hon var väldigt angelägen att få låna den så hon reserverade den. Senare samma dag kom ytterligare en person, troligen en kurskamrat, och ställde sig i kö på boken.
Dagen efter lånetiden gått ut ringde första låntagaren och undrade om boken kommit tillbaka.
När vi svarade att den tyvärr inte gjort det blev hon väldigt upprörd, tyckte det var skandal att folk var så slarviga, och undrade vad vi tänkte göra åt detta?
-Åker ni inte hem till dom och hämtar böckerna? undrade hon.
(Nej, tack och lov ingår inte det i våra arbetsuppgifter...)
Hon ringde varje dag och var påstridig och indignerad och tyckte vi borde "ta itu med hårdhandskarna".
Efter nån vecka kom boken tillbaka i alla fall och hon kunde komma och hämta den.
Allt var frid och fröjd. Fram till dess att lånetiden gick ut. Både hon och boken lyste med sin frånvaro...
Boken var fortfarande reserverad så vi skickade en påminnelse efter några dagar. Inget hände.
Lite senare skickades ytterligare en påminnelse. Fortfarande ingen respons.
Till slut efter flera veckor fick en kollega äntligen tag på henne på telefon en kväll.
Hon hade dock inga som helst planer att lämna tillbaka boken än. Motivering?
-Men jag behöver ju den!
Jo. Ibland tappar man nästan hoppet om mänskligheten...
Zip up your mouth
Jag vet inte varför han tycker han måste säga pip, men han gör det. Varje gång.
För varje bok som scannas när jag lånar ut till honom så säger han: Pip!
Om han är i närheten när larmbågarna tjuter så säger han: Pip pip pip pip pip!
När någon av våra personsökare går på säger han: Pip pip pip!
Om han var förståndshandikappad skulle jag ha överseende.
Men förutom pipandet är han helt redig och talbar. Har jobb, fru och barn.
Jag misstänker att det är en (tyvärr inte tyst) protest mot alla ljudföroreningar som finns i vårt moderna samhälle. För visst pips, blippas, surras och brusas det en del. Tystnad är en ouppnåelig lyx i stadsmiljön.
Det är dock inte hälften så störande som när någon envisas med att härma oljudet.
Det var liksom inte ens kul första gången. Sjuhundrasextifjärde gången är det bara jäkligt enerverande.
Och han ingår själv i den störande ljudmattan som han antagligen retar ihjäl sig på.
Inte kan jag göra mycket åt pipandet på biblioteket heller?
Skulle någon gång vilja använda en replik som vi fick lära oss på en kurs om konflikthantering:
(Med psykologiserande tonfall)
-Hur tänkte du att jag skulle reagera nu när du sa pip?
Nothing appears to be between the ears
-Jaså jaha, du jobbar på biblioteket du. Då har du väl läst alla böckerna där, he he.
-Öh, nä... Det handlar ju inte så mycket om att läsa böcker...
-Nämen du måste väl känna till en massa ändå? Om geografi och lokalhistoria och sånt?
-Njaä... det är ju mer att man ska veta hur man hittar böcker, söka information i databaser och...
-Precis som alla ungdomar kan nuförtiden då? Dom vet ju precis hur man ska hitta saker på det dära internet.
-Eh... nä, lite mer komplicerat är det allt...
(Tyst för mig själv: Och köra bil, det lär väl sig dom flesta när dom är 18...?)
Most people keep their brains between their legs
Vi prenumererar på en tidskrift från ett land i Östeuropa där man verkar ha en annan syn på jämställdhet och kvinnlig nakenhet än vad vi har, jag vet inte? Men den har blivit mer och mer lik en herrtidning med tiden. Flera anställda har reagerat, undrat om vi verkligen skall ha kvar den på biblioteket.
Måttet rågades när den kom med ett omslagsfoto som slog nytt rekord i vidrighet.
Inga detaljer, men det föreställde en gammal fet gubbe som begick övergrepp på en ung naken tjej.
Rekvisita: två burkar vita bönor. Don´t ask me more, please...
Det var så äckligt att jag bara slängde den rakt ned i pappersinsamlingen.
Det var lite synd. För när vi anmälde till prenumerationsservice att vi ville avbryta prenumererationen, så undrade dom om vi kunde spara ett exemplar för att visa vad vi menar, efter som den är klassad som "familjetidning" i deras databas.
Jag har nu fått i uppgift att bläddra igenom varje nytt nummer för att hitta snusk. Och jag tror väl inte att våra klagomål har nått fram till tidskriftsredaktionen. Eller att dom skulle bry sig. Men typiskt nog har senaste numren varit nästan rumsrena, bara för att vi ville bevisa motsatsen. Det är fortfarande äckligt och kvinnoförnedrande med trånande lättklädda brudar. Men helst plötsligt är alla private parts täckta. Med minimala kläder, men ändå.
Och vi vill ju verkligen inte späda på gamla trista fördomar om att bibliotekspersonal är ett gäng pryda och sexualfientliga tråkmånsar som inte tål det minsta.
Jag hade väl aldrig trott att jag skulle sitta på jobbet och leta igenom tidskrifter, ivrigt spanandes efter nakna kroppsdelar. Men nuförtiden kan man höra mig hojta okynnigt glatt till rumskamraten:
-Oj! En bröstvårta! Äsch den satt visst på en man...
Eller:
-Här har vi en erektion!
-Var var var? utropar kollegan förväntansfullt.
-Eh, fast den är på en uråldrig staty...
I know, it´s a dirty job. But someone´s gotta do it.
(Och jag är medveten om det krävs en hel del tålamod om man ska dela rum med mig!)
Still, I must speak frankly, Mr. Shankly, oh, give us your money !
Låntagare lämnar tillbaka två böcker.
-Dom är lite sena. Det blir 40 kronor i övertidsavgift.
-Tyvärr, jag har ingen möjlighet att betala idag, har glömt plånboken hemma. Du får skriva upp det.
-Ok... Du har en beställd bok att hämta också, men du kanske inte kan betala reservationsavgiften då...?
Visserligen går det bra betala i efterhand om man inte har pengar med sig, men jag väljer att "glömma" att berätta det i första läget. Kör en liten chansning. Och mycket riktigt:
-Oj, har den redan kommit? Hm, ja den vill jag ju gärna ha... Du, jag går ut och hämtar pengar med en gång.
Kommer tillbaka två minuter senare, betalar både skulden och reservationen.
Japp. If there´s a will there´s a way.
I don´t mind if you forget me
Jag vill klargöra en sak. Jag ogillar inte alla gubbar. Det finns förtjusande rara farbröder, t.o.m. bland dom regelbundet återkommande tidningsläsarna. Gubbar brukar dessutom av någon obegriplig anledning gilla mig. Jag vet verkligen inte varför? En del flickor lär ha pojktycke. Jag har väl gubbtycke då. Genom åren har jag haft en hel del beundrare och uppvaktare bland 65-plussarna.
För ganska länge sedan arbetade jag på ett sjukhusbibliotek. Det var nedläggningshotat. Vi försökte på olika sätt skapa opinion för att rädda det. En person som ställde sig på vår sida i kampen var en gubbe som skrev lite insändare i lokalpressen. Ibland kom han in på biblioteket för att diskutera saken med min chef. På grund av detta kände han sig som en i personalen. Han ville gärna stanna och prata, vara "en i gänget".
Det förfärliga var dock att han utvecklade någon sorts crush på mig. Han ville gärna prata just med mig, hängde sig kvar i evighet, pratade om hur synd det skulle vara om biblioteket skulle läggas ned, samtidigt som han åt mig med blicken. Hans orerande tog aldrig slut. Och han var så osmaklig att se på att jag blev illamående. Minst sexti år gammal, med osund gråblek ansiktsfärg, långt ovårdat hår som hängde lite fuktflottigt i nacken. Och värst av allt, han hade alltid en liten slemkula som hängde ned från överläppen. Jag lyssnade snällt och artigt men kunde nästan inte förmå mig att titta på honom, det enda jag såg var kulan som hängde och dallrade när han pratade. Dessutom stod det en svag lukt av något odefinierbart runt honom. Jag föreställde mig att det var falukorv. Vet inte varför, men det kunde ju stämma. Han var ju gammal ungkarl, säkert käkade han korv i alla former och ingenting annat?
Jag blev mer och mer olycklig och illa till mods över hans uppmärksamhet. Försökte undvika honom när han kom in, men han sökte alltid, obönhörligt upp mig. Vid ett tillfälle när jag såg att han var på väg in i biblioteket flydde jag i panik och gömde mig i första bästa rum, som råkade vara en städskrubb. Trodde jag sluppit undan. Tyvärr hann han få syn på mig, följde efter och öppnade dörren. Jag kände mig nog så dum där jag var stod och låtsades vara väldigt upptagen med att kontrollera städmaterialet. Men han verkade inte lägga märke till något, han malde på som vanligt, glodde på mig med sina vattniga ögon, med slemkulan dallrande...
Så småningom lades biblioteket ned och jag fick jobbet jag har nu. Det hindrade inte Korvmannen, som jag börjat kalla honom, att stanna mig på stan för att prata om hur tråkigt det var med det nedlagda sjukhusbiblioteket. För egen del tyckte jag att, ja det var synd, men det är överspelat, nedlagt och jag har gått vidare. Men han ville älta och tjata vidare i evighet. Det var ju naturligtvis vår enda beröringspunkt, det enda han kunde hitta på att prata om. Han kom även in på min nya arbetsplats, ville diskutera och prata om det som hänt. Jag blev kortare i tonen för varje möte. Till slut insåg han väl att jag inte var lika intresserad av att prata med honom som han med mig. Vi övergick till artig hälsning. Han gled mer och mer långt bak i minnets gravkammare, bland allt annat som jag gärna kunde glömma bort.
Fram till häromdagen, då jag återigen kom att tänka på honom. Och skänkte en tacksamhetens tanke att jag sluppit undan hans uppmärksamhet de senaste åren. För under ett besök på en synnerligen äcklig offentlig toalett trillade poletten slutligen ner. Det var ju inte falukorv han luktade. Det var kiss...
Och nej. Jag äter inte falukorv längre.
Ignorance is bliss
"Fin" tant ska låna en bok.
-Är det här samma författare som skrev boken X för ett par år sedan?
-Ska titta på det, säger jag, bläddrar framme i boken för att se tidigare utgivet.
-Jaha? Så du har inte läst den då? säger hon lite vasst.
-Eh... nä, jag har ju inte läst riktigt alla böcker än, svarar jag vänligt. Väljer att tolka hennes uttalande som ett (mindre roligt) skämt.
-Nej, men dom nyaste tycker man nog... (med syrligt menande tonfall)
Öh. Jo. Det är ju det minsta man kan begära faktiskt. Sorry. Ska genast bättra mig.
There´s more to life than books you know, but not much more
He does not want to depress you, oh no, he only wants to impress you
På en arbetsplats där majoriteten är kvinnor, som tex.... ja, ett bibliotek. Där kan man ju inte förvänta sig att dom små yrhättorna och vimsmajorna ska förstå sig på tekniska finesser. Som datorer.
Och då är det ju tur att det finns gubbar. Som kan visa oss till rätta...
Innan vi fick nuvarande system hade vi terminaler. Som alltså styrs från en stordator, i det här fallet i en annan stad. Vilket var opraktiskt på många sätt. När systemet inte fungerade var vi i händerna på tekniker som endast kommunicerade via telefon. Blev det datastopp så visste man oftast inte om det varade fem minuter eller två timmar. Det hade inte låntagarna någon som helst förståelse för.
Dom ville veta exakt när felet var avhjälpt. Och mången gubbe kände sig kallad att ge råd. Såsom:
-Har du provat Alt Ctrl Delete?
-Eh, ja nu är är vi ju inte totalt ovana vid datorer, dessutom är det ingen pc såatteh...
Ett minnesvärt ögonblick var när en gubbe helt frankt sa:
-Jamen det är väl bara att göra som på teven därhemma?
Varpå han drämde till skärmen med all kraft han kunde uppbåda.
Datorn klarade sig men min stackars äldre kollega höll på att dö av hjärtsnörp.
Andra gubbar vill gärna göra sin röst hörd för att tala om för oss hur vi ska arbeta, till exempel vad vi inte borde köpa in, hur vi ska gallra och magasinera och har även starka åsikter om innehållet i vissa böcker. Överhuvud taget vill dom gärna hitta brister och påpeka dem med myndig röst.
Jag får en sån himla lust att dyka upp på deras arbetsplatser, där dom säkert arbetar med VIKTIGA saker, och tala om för dom hur en kvarnsten ska dras och var skåpet ska stå. Det står absolut på min to-do-list.
Now I know how Joan of Arc felt
Åter ställer jag frågan: Varför känner vissa att dom har rätten att vara otrevliga mot servicepersonal?
Vi har haft stängt en dag för internutbildning. Såna excesser straffar sig direkt. Trycket i lånedisken är dubbelt så stort dagen efter, av naturliga skäl. Eftermiddagspasset är högintensivt. Låntagarna vill ha hjälp, telefonen ringer hela tiden. Samtidigt försöker jag hinna med allt annat som måste göras, som att skicka ut reservationer, leta efter försvunna böcker och kontakta en låntagare som fått fel information. Vilket inte är det lättaste eftersom jag blir avbruten hela tiden. Gör mitt bästa för att hjälpa alla, vara glad och effektiv. Det är hektiskt och stressigt. En låntagare är dessutom extra påstridig och återkommer flera gånger och verkar allmänt irriterad.
Efter halva passet känns det som om hjärnan börjar koka och jag har fått lock för öronen av all stress, så jag går iväg några minuter på en kort rast. Hämtar andan och dricker lite vatten.
Kommer sedan tillbaka till expeditionen för att lösa av kollegan som också behöver gå ifrån en stund.
En annan kollega kommer till disken och säger: Jag kan vara här medan Y går och fikar.
Just precis då kommer den irriterade låntagaren tillbaka till disken.
-Har ni verkligen inget annat att göra? Här står tre personer och herrarna har t.o.m. händerna i byxfickorna!
(Den nytillkomna kollegan har nämligen fräckheten att stå med ena handen i byxfickan)
Min hjärna som redan var överhettad stänger av. Jag drar bara en djup suck, och går därifrån för att ställa upp några talböcker på hyllan.
Hör honom säga till kollegorna:
-Hö hö, jag skojade bara.
Ja just det, det var därför vi skrattade så gott.
And you see someone that you physically despise
Ända sen korsordsmannen ringde hem till mig. Det finns gränser.
Den gränsen översteg han milsvida den dagen. Bara tanken på att han suttit och letat upp mitt telefonnummer och sen försökt ringa mig får det att gå kalla kårar längs ryggraden.
Jag var inte hemma då utan det var dottern som svarade.
-Kan ja få prata mä Arga?
-Hon är inte hemma.
-Nähä... Vem ä du då?
-Jag är hennes dotter.
-Jaha... då kanske de inte ä nån idé...?
-Vadå idé? Vem är det här förresten?
-Ja brukar komma te biblioteket...
Efter han lagt på luren kollade nyfikna dottern nummerpresentatören och slog upp hans namn.
Därför vet jag vem det var.
Och nu vill jag hälsa dig följande, kära korsordsman :
Nej, det är ingen idé. Inte ens om jag varit ensam och aldrig kysst. Glöm det.
Jag har hört att du går runt på barnavdelningen och försöker småprata med tonårsflickor. Don´t!
Förutom att det är osmakligt och vidrigt att ge sig på småflickor.
Dom tycker bara att du är en gammal äcklig gubbe, tro inget annat.
Det är fullständigt verklighetsfrämmande att någon yngre kvinna skulle nappa, någonsin.
Eller ens nån i din egen ålder.
Såvida hon inte är blind. Och desperat. Och galen. Och totalt kravlös.
Skaffa ett får kanske jag skulle säga om jag inte var djurvän.
And he cried, he cried
Otaliga är de öden som valsat förbi genom åren. Några minns man, andra förträngs omedelbart. Tyvärr finns det alltför många som har behov av att dela med sig av sitt privatliv, man hör saker som man helst skulle slippa höra och ibland blir man inblandad mot sin vilja.
Vissa är nästan hjärtskärande.
Som den lätt förståndshandikappade kvinnan som kommer fram till mig under EU-valet.
-Kan du skriva ut ett nytt röstkort till mig? Min svärmor sa att jag inte får rösta så hon rev sönder mitt.
(Hur elak får man bli?)
Plågsamt kan det vara också. Som när flummiga damen berättar ingående om sin skilsmässa och hur hennes man lämnat henne och man känner bara att sluta-nu-jag-vill-inte-höra-mer-det-här-är-så-pinsamt-och-närgånget-personligt-och-får-jag-höra-en-enda-intim-detalj-till-så-skriker-jag!
Sen har vi dom tröttsamma.
Som fyllot som står och svajar framför disken, strax före stängning en tisdagkväll i smällkalla februari.
-Vart ska jag gå nurå? frågar han med barnsligt gnällig röst.
-Tja, jag vet inte? Hem kanske?
-Jag har inget hem att gå till...
-Ok...?
-Vart ska jag GÅ då? Ska jag sova i en snödriva eller?
Uppfordran i rösten precis som om det är mitt ansvar.
Han vägrar gå. Vi ringer socialtjänsten men ingen hjälp finns att få så här dags.
-Ring polisen, säger dom, så får han åtminstone nånstans att sova inatt.
När jag framför detta och erbjuder mig att ringa mulnar han och säger:
-Näfan, inte polisen... Äh, jag får väl gå hem till farsan dårå...
Och A-lagaren som gråtpratar i mobilen på lagom höravstånd från disken.
-Hallååå, älschkling? Kaaan jag inte få komma hem igen? Schnälla...?
-Hallååå, la du på?
-Hallååå, älschkling.... jag kaaan väl få komma hem?
-Hallååå? Vafför läggeru på hela tiden? Ääälschkling?
Efter en halvtimmes fyllesentimental telefonterror har jag lust att slita ifrån honom mobilen och bönfalla:
-Snälla, låt honom komma hem, vi tyar icke mer nu!
