Yes l am blind. No I can´t see.
Folk läser inte skyltar. Det är en gammal sanning. Vi får massor av förslag från Vän av ordning på skyltar som dom tycker borde sättas upp, alltifrån Rökning förbjuden på toaletten till Tystnad i tidningsrummet.
Fullständigt meningslöst. Ingen läser ändå.
Och även om man läser så kan man alltid missförstå, om man är på det humöret.
I vår vestibul står det en återlämningslåda. Man kan lämna tillbaka sina lån där innan vi öppnar.
En morgon när jag stod inne i tidningsrummet för att lägga ut dagens tidningar knackade en man på rutan. Han viftade med en bok i handen.
-Du kan lägga den i lådan, ropade jag igenom glasrutan.
-Jaha? Jaså där? Jaha, det var då inte särskilt lätt att förstå, svarade mannen.
-Nähä? Det sitter ju en skylt på lådan...
-Jamen det står faktiskt inte att man ska lämna böcker där...
Var tvungen att titta senare, och mycket riktigt står det bara: Lämna här när biblioteket är stängt.
Att det inte specifieras vad man kan lämna beror på att man kan låna så mycket som inte är i bokform, som tidskrifter, filmer, tv-spel, cd-skivor med mera. Jag tycker ändå det är klart som korvspad.
För vad skulle man annars lämna där? Sin deklaration? Bidrag till frälsningsarmén? Nyfödda barn?
Close your eyes and think of someone you physically admire
Länge sen jag skrev nåt om Morrissey nu... Beror absolut inte på att jag glömt honom.
Den här bilden pryder mitt skrivbordsunderlägg för tillfället.
Tro nu inte att jag sitter hela dagarna och dreglar lystet och dagdrömmer om att ... öh... typ slita av honom tröjan med tänderna och... öh... INITIERA honom. Oh nej. Det vore ju tarvligt och sexistiskt och sån är jag absolut inte. Alls. Det minsta. Nejdå. Håll era snuskiga fantasier för er själva tack!
Nej, jag har den här bilden på på min datorskärm för att jag beundrar hans intellektuella skärpa och wit. Jag älskar hans svidande sorgsna, bitande sarkastiska och andlöst romantiska sånger om utanförskap, självmord, längtan efter kärlek och klagan över att vara övergiven och "unloveable".
Sen att han inte är direkt ful, jamen det kan väl inte jag hjälpa?
(Den första som nämner ordet gumsjuk åker på en propp!)
Thank you Annamolly for the photo
Why do l give valuable time to people who don't care if I live or die?
Hon plockar upp sina böcker ur väskan och lägger dom på bänken. Sen börjar hon vända dom fint och prydligt så baksidan kommer uppåt, för att vi ska kunna scanna streckkoden.
Dottern ser detta och säger:
-Men mamma, det där behöver inte du göra, det kan personalen ta hand om.
Varpå hon vänder tillbaka alla böckerna så att dom ligger fel igen!
Öh... ja det var ju nödvändigt. Tack för det.
You're a girl and I'm a boy, la la la la la
En av dom delade med sig av en historia som han tycker är så skämsig att jag inte får återberätta den här men den utmynnar i att han misstog en låntagares fru för hans mamma. Ouch.
Själv har jag tagit fel på kön... Vet inte vilket som är värst? Att se så gammal ut att folk tror att din man är din son. Eller att man inte kan avgöra vilket kön du har? Vad säger ni?
Det här hände på den tiden vi hade pojk- och flicktoa. Nycklar fick man hämta i lånedisken, dom hade brickor med orden Pojkar och Flickor på, för att undvika missförstånd.
Vilket väl var bra. Så länge man faktiskt kunde urskilja vilket kön personen i fråga hade.
Lätt som en plätt för det mesta. Lite knivigt ibland. Och helt jävla omöjligt vid enstaka tillfällen.
Då gällde det att hålla tungan rätt i mun. Själv brukade jag chansa vid sådana tillfällen. Eftersom jag tänkte att det skulle vara ännu värre att behöva bli tillfrågad om man är pojke eller flicka än att få fel nyckel.
För det mesta blev det ändå rätt. En enda hemsk gång blev det FEL:
Låntagare ber om toanyckel. Pottklippt, butter, överviktig, med rutig flanellskjorta och jeans. Efter en kort, ångestfull övervägning bedömer jag att det är en gosse i 14-årsåldern. Jag langar över pojknyckeln.
Får tillbaka den lika snabbt.
-Jag är faktiskt FLICKA! säger låntagaren som visar sig inte vara en butter överviktig gosse i 14-årsåldern utan en butter överviktig flicka i 20-årsåldern. Oh fuck, oh fuck, oh fuck!!!
Jag försöker släta över genom att låtsas sett fel på nyckeln, men flickan är indignerad och verkar föga övertygad. Och jag står där med illröda kinder och känner mig dummast på jorden.
Fast. Jag har absolut inget emot gender benders, homo-, bi-, trans- eller något-annat-personer. Each to their own. Men om det känns SÅ väldigt viktigt att folk ska se att man är flicka, kan man inte ge någon slags ledtråd då?
Typ en rosett eller nåt...
Oh, look at these clothes
Läste i tidningen idag att en kd-ledamot och riksdagskvinna vill införa burkaförbud i Sverige på grund av att "det är ohygieniskt och äckligt".
En stilla undran och öppen fråga till henne:
Har du varit inne i vårt tidningsrum?
Du är välkommen hit på ett studiebesök så ska du få se på ohygien så du tiger.
Eller är det skillnad på smuts och smuts?
You're not right in the head and nor am I, and this is why l like you
Han gick och skrockade belåtet för sig själv och när han mötte en liten 4-åring med famnen full av bilderböcker rann han över av farbroderlig välvilja.
Han böjde sig ner över barnet och gastade, på en decimeters avstånd:
-JASÅ, DU LÅNAR BÖCKER IDAG! DET BLIR VÄL ROLIGT ATT TA HEM OCH LÄSA!
För Börje har ingen volymkontroll och han talar ALLTID med STORA bokstäver.
Barnet ryggade undan och tryckte sig förskräckt mot sin pappa.
Börje, kolossalt nöjd med dagens goda gärning: tala-vänligt-till-ett-barn, stegade obekymrat vidare.
Å Börje, jag skulle verkligen sakna dig om du försvann!
If you have five seconds to spare, then l´ll tell you the story of my life
-Har du tillgång till internet? frågar kollegan en låntagare, i syfte att upplysa om våra webbtjänster.
Svaret blir surt och kort:
-Nej. Men jag har ett liv.
Såpass...? Till skillnad från större delen av befolkningen då. Grattis!
To say the least: I´m truly disappointed
-Jag skulle vilja ha Den Större Stadens Filmfestivalprogram.
-Tyvärr, vi har inte fått det än.
Damens ögon smalnar.
-Jaha, då har jag ju stått och väntat här helt i ONÖDAN! säger hon surt och förebrående.
Japp, tough shit.
Vi borde förstås ha en högtalare med inspelat meddelande som hörs i vestibulen innan öppningsdags.
"För er som inte vill stå här i ONÖDAN... och så räkna upp allt som man inte kan göra just den dagen. Kopiera, hämta filmfestivalprogram etc. Fast det klart... det kommer ju ändå alltid finnas dom som blir arga för att dom har fått gå till biblioteket i ONÖDAN. Hur löser vi det? Meddelande via lokalradion kanske?
(Vissa dagar när jag känner mig extra barnslig och omogen har jag lust att svara ÄT BAJS till alla gnällspikar.
One day l will, oh yes, one day...)
Dagens i-landsproblem
Jag sitter inte bara och letar porrbilder på dagarna. En och annan tidskrift blir registrerad i katalogen också.
Och nu tänker jag passa på att ventilera min indignation, ur ett inskränkt biblioteksperspektiv:
Varför måste dom krångla till det så med numreringen? I min lilla snäva hjärna tycker jag att årets första nummer av en tidskrift borde komma ut i januari, och det sista kanske i december.
Men inte i tidskriftsvärlden. Där kan nummer 1 2010 ankomma redan i november 2009. Ungefär samtidigt som en annan tidskrift kan publicera sista numret från 2008.
När man katalogiserar och registrerar måste ju saker hamna på rätt ställe. En slags ordning är nödvändig.
Vad sägs om den här som vi fick i december: nr 6 2009 - januari-februari? Hur tänkte man där?
Eller "Vintern 2009/2010". På vilket år ska vi registrera den är det meningen??
Och tidskriften som kommer ut med 12 nr om året: nr 12 januari 2010? Vad är detta för trams?
En tidskrift som handlar om film höll under en period konsekvent på att ändra format, utseende, numrering etc, enbart i syfte att jävlas med biblioteken, enligt egen utsago.
Ska det vara så här? Ska vi inte visas någon som helst respekt, vi som bara vill ha lite ordning och reda?
Och då har jag inte ens nämnt nåt om Viveca Sundvalls namnbyte eller Olsson/Jacobsson-soppan...
För att parafrasera mrs Lovejoy i The Simpsons:
"The librarians! Will someone please think of the librarians!".
It´s the Eskimo blood in my veins
Frusen låntagare kommer in på biblioteket och utropar:
-Ni har det allt skönt som inte behöver gå ut i den här kylan!
I can almost hear you sigh
Medelålders dam i sällskap med liten flicka kommer fram till mig.
-Hon här ska ha lånekort! säger hon.
-Är det du som är mamman? frågar jag av artighet, trots att jag är nästan säker på att hon inte är det.
-Nej, jag är mormor.
-Då får ni ta med ett förbindelsekort hem och så får mamma eller pappa fylla i, sen kan vi göra ett kort.
-Räcker det inte att jag skriver på då?
-Nej tyvärr, det måste godkännas och undertecknas av vårdnadshavare.
-Jaså? Det var hemskt vad det ska vara omständligt... säger hon med sur min.
Hon måste låna på sitt eget kort.
-Värst vad dom var krångliga här, säger hon ut i luften efter att demonstrativt suckande stoppat ned böckerna i sin väska.
(Jag låtsas som jag inte hör, men suckar själv inombords)
***************************************
En stund senare. Telefonen ringer.
-Ja hej det här är (notoriskt rörig låntagare)
-Hej.
-Kan man boka ordbehandlaren per telefon om man har kortet framför sig?
-Javisst, det går bra. Vad har du för låntagarnummer?
-Vänta lite ska jag ta fram kortet... (Ljud i luren som tyder på frenetiskt letande. Det dröjer)
-Neej, jag tror jag har det i andra väskan? Vänta lite...
Jag börjar fundera på om jag ska lägga på om det det tar för lång tid eftersom det hunnit bli kö.
Efter vad som känns som en halv evighet kommer hon tillbaka.
-Nej men här är det! Nu har jag hittat det.
-Ok. Kan du läsa upp lånekortsnumret och pinkoden?
Hon gör det. Tre gånger. Det stämmer inte.
-Vad konstigt? Varför går det inte?
-Jag vet inte. Är du säker på att du har rätt pinkod?
-Öh... jaa? Det tror jag nog...? Eller kanske inte...?
Jag avstår från att sucka högt och föreslår att hon kommer hit för att få en ny kod.
*****************************************
Strax innan jag går av mitt pass kommer det fram en tant och börjar klaga på att det inte går att lämna tillbaka en bok i självbetjäningsautomaten.
Jag följer med till automaten och visar hur man ska göra.
-Men den kommer ju ut igen?
-Ja, det är meningen. Sen ställer du den på vagnen här bredvid.
-Ska jag ställa den där själv menar du? undrar tanten med klentrogen min.
-Nej, du ska ropa på oss så kommer vi springande direkt och gör det åt dig!
Svarar jag. Inte.
Suck.
Lifeguard sleeping, old man drowning
Och det är ju jättebra, tänk om nån segnar ner livlös här? Klart det är viktigt att vi kan rädda liv.
Samtidigt blir jag lite nervös.
För det första: tänk om jag rusar fram och försöker rädda nåns liv och misslyckas, och det kanske finns nån annan i lokalen som kunde gjort ett bättre jobb? Hemska tanke.
Så ska man inte tänka, jag vet, men jag får såna tvångstankar.
För det andra, och nu är det mindre nobla tankar: tänk om det är nån av tidningsgubbarna som får slaget.
Skulle jag, äckelmagad som jag är, klara av att ge mun-mot-mun-metoden då? Ryyyyyyyys.
Visserligen har jag skämtat om det, men jag önskar faktiskt inte livet ur dom på riktigt.
Men därifrån till att trycka mina läppar mot Roffes? I don´t think so.
Nej, gärna livräddning men först en rejäl skyddsmask, tack!
Beethoven was deaf
Iakttagelse: Väldigt många människor drabbas av akut, grav hörselskada på biblioteket.
Det brukar oftast hända i samband med att dom lägger försenade böcker på disken och skyndar ut.
Fastän man ropar högt efter dom: "Dom här böckerna var visst lite sena? Hallååå? så rusar dom snabbt vidare i lycklig och totalt döv ovisshet.
Har det gjorts nån forskning på detta? Och är det smittsamt?
It seems so unfair, I want to cry
Alla har inte den inställningen och skäms heller inte för det. Många bäckar små och så vidare...
"Fin" tant ber om en påse, snappar kvickt till sig den när jag sträcker fram den, och säger:
-Jag har som princip att aldrig betala för kassar! Sen försvinner hon kvickt ut.
Jag står kvar med öppen mun och fåraktig uppsyn. Ookeey?
-Ja, då blir det två kronor för kassen, säger jag till låntagare.
Hon stelnar till, spänner ögonen i mig och säger argt:
-TVÅ kronor? Det är ju 50 öre dyrare än på Ica!
Jag undviker att svara, har inte lust att diskutera en futtig 50-öring.
En farbror som först är väldigt vänlig mulnar till rejält när jag talar om vad vi tar för påsarna.
-Det var dyrt! Så mycket kostar dom inte i inköp va? Där gör ni allt en rejäl vinst?
-Nej, säger jag, jag vet att dom kostar ganska mycket per styck att köpa in.
-Jamen inte så mycket väl? Där gör ni allt en väldig avans...
Jo, det är väl lika bra att erkänna det nu när vi blivit påkomna.
Alla dessa pås-pengar vi så orättfärdigt snor åt oss spenderar vi på sprit, lyxresor och fagra gossar.
Livet är orättvist, jag vet...
Strö lite trosor på den väg vi vandra
Tittar närmare - det är ju ett par av mina trosor som ligger där, stelfrusna i snön.
Nej, jag har inte för vana att ta av mig underbyxorna utomhus, dom måste ramlat ur tvättkorgen förra gången jag gick till tvättstugan. Vilket betyder att dom legat där nästan en vecka.
Tar med mig dom hårdfrusna underkläderna in. Möter dottern i hallen.
-Titta vad jag hittade här utanför! Mina trosor!
-Mm, jag vet, jag har sett dom där förut.
-Eh... va? Varför tog du inte med dom in isåfall?
-Meh! Tänk om nån skulle se mig och tro att dom var mina?
(Antagligen enligt samma princip som att hon vägrar köpa toapapper när hon handlar, ifall nån skulle se det och tro att hon är en sån som går på toa...)
-Men du kunde väl sagt nåt till mig i alla fall?
-Nä, tyckte det var mer underhållande så här.
Kul att man kan bidra med lite underhållning i alla fall...
Nej, nu tar jag julledigt några dagar. God jul på er!
