Som många av er säkert redan märkt har jag slutat skriva här. Jag hade funderat på det under en längre tid och en dag kände jag bara att jag fått nog. Visst är det trist med sura och gnälliga kommentarer, men hade jag fortfarande känt att jag har mer att ge hade jag högaktningsfullt skitit i det. Men jag kan inte tvinga ur mig inlägg när det inte längre är roligt eller finns motivation. Jag har skrivit så pass länge och täckt alla ämnen och möjliga scenarion. Nu blir det mest upprepningar. Så har jag blivit trött... Trött på foträta, fördömande bibliotekstanter som tycker sig ha rätt att tala om vad jag får skriva om. Trött på ifrågasättande av våra rutiner HÄR OCKSÅ, det räcker med att behöva förklara det för sura låntagare påbetald arbetstid. Och om ni bara visste hur mycket tid, tanke och möda jag lagt ner på varje inlägg, timmar ibland. Nu vill jag hinna göra annat. Allting måste ta slut, förr eller senare. Och bättre att sluta i tid innan man blir totalt patetisk, eller hur? Men - jag lägger inte av helt och hållet. Om ni vill kan ni bli vän med mig på Facebook:http://facebook.com/arga.bibliotekstanten Här är ambitionsnivån något lägre, det blir rapsodiska anteckningar, arga utbrott och kanske ett och annat glatt utrop. Jag slipper pressen att prestera och att hålla en hög nivå hela tiden. Och eftersom jag utgår från att ni som addar mig gör det för att ni gillar vad jag skriver så slipper jag surmupparna. Win-win! Obs: Nu finns jag även på Twitter: Argabibtanten.
Till alla er fina läsare som inte vill/kan följa mig mer: Tack för stöd, kloka tankar och roliga kommentarer. Jag kommer att sakna er... God jul och ett gott nytt resten av ert liv önskar Arga och Moz.
Tillvaron på biblioteket är full av kontraster... En grupp förståndshandikappade vuxna ska lämna tillbaka böcker. Jag frågar om dom vill att jag ska visa hur man lämnar i automaterna. En av dom anmäler sig som frivillig kandidat och är superlycklig att få göra det själv. Jag står bredvid och instruerar, han lyser som en sol. Så är det dags att låna nytt. Jag hjälper dom med pinkoder, visar hur man lånar. Inte ett negativt ord. Dom är genomgående glada och entusiastiska, villiga att testa nytt. Och dom klarar det galant.
Lite senare kommer en man fram till disken. -Jag ska lämna dom här, säger han och börjar plocka upp böcker ur en kasse. -Ja, då ska jag visa hur man gör här borta vid automaten, svarar jag. -Nää, jag vill inte befatta mig med det där, svarar han surt. Jag låter mig inte nedslås så lätt, jag är van att handskas med automatovillliga användare och lyckas så gott som alltid övertyga dom om att det inte är så svårt. -Ja men jag visar gärna! säger jag och får med mig honom till automaterna. Jag går igenom proceduren, tydligt och pedagogiskt, steg för steg, med min allra soligaste röst. Han gör som jag säger men ser ytterst avog och skeptisk ut. -Så ja. Nu står det: Ställ boken på hyllan. Och hyllan är här, alldeles bredvid... Då rinner bägaren över. -Nej, det får du faan göra själv! fräser han ilsket. -Eh... jo, det kan jag väl göra... svarar jag spakt. -Vad är ni anställda för egentligen? gläfser han och stövlar ut. Ja, inte är det för att ta skit av sura gubbar i alla fall. Nästa gång du kommer kan jag ge dig ett alternativ till exakt var du kan köra upp böckerna. På betydligt bekvämare avstånd än hyllan.
Dagens ägghuvud Man med cd-böcker i handen står vid återlämningsautomaten och fumlar med lånekortet. Jag misstänker att han försöker låna, vilket man bara kan göra vid utlåningsautomaterna en bit bort. -Ska du låna? För det gör man där borta, säger jag -Nja, den här hade jag tänkt lämna och denna ska jag låna. -Ok, men du kan lämna tillbaka här först, så kan du ta med den andra till låneautomaten sen. -Nej, den går inte att lämna, jag är spärrad står det. Men det är lugnt, ingen fara... Lånar gör jag därborta sa du? frågar han och går bort mot låneautomaten. -Fast... är det inte bäst att lämna tillbaka innan du lånar? ropar jag efter honom. -Nämen det går inte, jag är ju spärrad. Jag får visa honom att det går hur bra som helst att lämna, oavsett spärr. Man kan ju undra hur man kan få för sig att vi någonsin skulle spärra folk från att lämna tillbaka samtidigt som det skulle vara helt ok att låna nytt? Naturligtvis hade vi skickat räkning och han har en saftig skuld. Den lilla detaljen glömde han att upplysa om. Det upptäcker jag först när han gått och jag ser att två av skivorna saknas... oh, and why am I not surprised? Dagens fnissfest Två små flickor, cirka 6 år, kommer fram till mig. -Heeej, vi har en fråga: Var hittar man fler såna här böcker? frågar den modigaste av dom och håller fram en bok i Älva-serien. Jag följer med och visar var dom står. En stund senare kommer dom tillbaka. -Heeej, nu har vi en fråga till: Var hittar man Lasse-Majaböckerna? När dom kommer och frågar för fjärde gången börjar jag osa katt. Dom är väldigt uppsluppna och rödkindade och den blygare kompisen fnissar högt. Men jag håller god min, går med och visar och skojar med dom. Dom är vansinnigt söta. När jag hjälpt dom för sjättegången och är på väg tillbaka till disken hör jag blygare kompisen ivrigt viska: -Hitta på nåt mer att fråga om! Ett alldeles underbart slut på arbetsveckan. Jag ler hela vägen hem.
Vill du att livet ska vara som en gammal grammofonskiva som hakat up sig? Tycker du om déjà vu-upplevelser? Börja jobba på bibliotek så kommer hela tillvaron kännas som en enda lång Groundhog day.
-Jag har skrivit ut. Surmulen tjej står framför mig. Jag plockar fram pappren som ligger i skrivaren. -Du kan väl kolla igenom och se hur många det är, säger jag. Jag brukar lämna över utskrifterna så att kunderna själva får kontrollera hur många dom tagit, men också för att se till att dom inte får med sig någon annans. Hon stirrar på mig som om jag är dum i huvudet. Så börjar hon motvilligt bläddra. -Det fattas sidor, säger hon sen och tittar stint anklagande på mig. -Öh, jaha? svarar jag och går tillbaka till skrivaren för att försäkra mig om att det inte är slut på papper eller stopp. Det är det inte. -Tyvärr... det har inte kommit fler. Hon blänger surt. Jag tittar lugnt tillbaka. -Jaha... jag får väl logga in och skriva ut igen då, suckar hon. Fem minuter senare kommer hon tillbaka. Det ligger en ny bunt papper i skrivaren. Jag lämnar över dom och hon bläddrar under murken tystnad. -Var du klar så? frågar jag försiktigt efter en stund, eftersom hon bara står där och ser missnöjd ut, med mungiporna närapå snuddandes golvet. -Nej! Det saknas fortfarande papper! Det skulle vara x antal och sidorna är ju inte inte ens numrerade, klagar hon högt. -Ok, tyvärr har det inte kommit ut fler. Vill du försöka skriva ut igen? frågar jag. Hon svarar inte utan fortsätter att blänga på mig med en kränkt min som om jag stampat henne hårt på foten. Vilket jag börjar känna mig frestad att göra. -Vill du betala för dom här så länge? föreslår jag i hopp om att hon ska gå sen. -Jag får väl göra det! fräser hon. -Hur många sidor blev det? -Jag orkar inte räkna! -Okeej... När vi väl kommit fram till antal kopior slänger hon pengarna på disken. Hon säger varken tack eller hej då när hon stövlar iväg med samma ettersura uppsyn.
Och därmed tror jag faktiskt att pristagaren i Årets Surmupp är klar, i hård konkurrens. Det är lite kvar på året så än är det inte för sent för fler aspiranter. Ansökningar mottages högst motvilligt.
Äldre gentleman har kommit för att hämta ett fjärrlån. Jag ska precis visa var boken står då han stoppar mig med myndigt tonfall: -Först och främst tycker jag att du ska förklara för mig hur det kan ta tre månader att skicka hit en bok från X-stad?
(Nu är det ju inte så att jag personligen red iväg på min springare till X-stad för att hämta din beställning, och sedan slog läger utanför biblioteket där för att varje dag kunna gå in och kräva en daglig rapport om var den befann sig. Faktum är att jag inte är inblandad i fjärrlånbeställningar över huvud taget. Men visst, jag kan väl åstadkomma en begåvad gissning...) - Eh, den kanske varit utlånad till någon som inte lämnat tillbaka den i tid...? -Nehej du, så kan det inte vara, det är inte många som studerar det ämnet! skrockar han struntviktigt. Hurra, ännu en unik person, som har intressen han är helt ensam om eftersom han är lite märkvärdigare än oss andra dödliga. Bästa sorten. Ever.
Sedan följer jag med för att hjälpa honom med lånet. Det är första gången han lånar i automaterna och han förstår inte poängen med självbetjäning och vill inte ta till sig anvisningarna. Hela utlåningsproceduren ackompanjeras av irriterade fnysningar och tröttsamt raljerande kommentarer från hans sida (Jaha, vad ska DU göra då, fila naglarna? Höhö!) och kvävda suckar och tyst tandgnissel från min. Han avslutar med den skojiga repliken: -Jaha, förväntas man läsa böckerna själv också? Höhö. Jag ler tillbaka och svarar glatt: -Närå, du verkar ju inte ens klara av att läsa enkla instruktioner på en skärm så jag kan läsa den åt dig och lämna ett sammandrag i morgon. Eller nåt åt det hållet. Typ.
Folks personnummer måste man ju fråga efter ett antal gånger om dagen. Ibland rabblas dom upp i sån rasande fart att man inte hinner med. -Jahejdethärärxxxxxxxxxx! -Öh...? Ok, kan du ta det där en gång till? Betydligt vanligare är det att dom blir upplästa så l å n g s a m t att man skulle kunna gå och ta sig en kopp kaffe mellan siffrorna. Man undrar om dom tror att vi fattar trögt eller att vi har svårigheter att hitta rätt tangent? Typiskt exempel på samtal: -Hej, jag skulle vilja låna om en bok, går det bra så här på telefon? -Javisst, har du ditt låntagarnummer? -Nej, jag sitter i bilen just nu. Går det med mitt personnummer? -Ja, det går lika bra. -Ok. Femtifem. Jag väntar på forstättningen. Det är tyst i luren. -Ja? -Nolltvå. Lång tystnad igen. -Ja...? -Elva. Så blir det åter en paus. Så säger han: -Ville du ha dom fyra sista också? -Eh, ja annars är det inget personnummer...
Över huvud taget märker jag av en viss njugghet mot att lämna ut dom där fyra sista siffrorna. Dom sex första kommer oftast lätt men resten sitter längre in. Det är uppenbart att många hyser någon slags motvilja att uppge dom. Men som sagt, utan dom fyra sista är det inget personnummer, ok? Och återigen undrar jag om det verkligen ska vara så himla svårt, dom har trots allt funnits i mer än 60 år nu?
Jag avlöser kollegan för att påbörja dagens pass i disken.
Direkt kommer stressad dam fram till mig: -Jaha, det blev som jag trodde! Jag kommer inte ihåg min pinkod! -Ok, svarar jag. -Men om jag får ditt lånekort så fixar vi en ny kod till dig. -Jamen jag SA ju till dig att jag inte har med lånekortet! -Det var nog min kollega du pratade med, svarar jag och undrar i mitt stilla sinne hur hon kan se fel på oss eftersom vi inte är ett dugg lika. -Men om jag får din legitimation går det bra ändå, fortsätter jag. -Jamen jag stod ju alldeles nyss och förklarade problemet! Jag har inte med den heller eftersom jag glömt plånboken! snäser hon med illa dold otålighet.
Den här stackars människan har alltså problem både med att se, lyssna och minnas. För hennes skull hoppas jag nästan att hon har dåligt luktsinne också.
Ut från närliggande toan sipprar nämligen den tungt stickande lukten av BAJS som någon generöst delat med sig genom att låta dörren stå vidöppen efter välförrättat tarv.
Dagens larmrapport Du som blev så sur för att larmet gick när du var på väg ut, och skyllde på våra automater. Du hade alltså 1. Satt i kortet åt fel håll. 2. Inte skrivit in någon pinkod. 3. Inte tittat efter på skärmen om lånen gått igenom. 3. Naturligtvis inte fått ut något kvitto heller. Visserligen är det enkelt att låna själv men fullt så lättvindigt är det inte. Dagens tröttaste Två tuggummituggande blondiner, ca 14, ramlar in på biblan. (Vissa i den åldern kan bara inte gå ordentligt, dom ramlar, dräller eller masar sig fram) -Asså liksom jag ska lämna dom här, säger en av dom och släpper böckerna på disken. -Javisst, om du följer med ska jag visa återlämningsautomaten. -Amen guud va jobbigt, stånkar hon i högljudd protest och följer motvilligt efter. Jag hjälper henne att lämna tillbaka böckerna. -Jamen har jag nåra böcker kvar nu? -Ja, det kan vi titta på. Kommer du ihåg din pinkod? -Amen åååå. Orka! -Har du glömt den så kan du få bestämma en ny... -Öh, jo jag tror förresten att jag kommer ihåg den... När dom går därifrån hör jag henne säga: -Asså, det är bara så mycke teknik nufförtiden. -Ja, det e apparater överallt, suckar kompisen medhållande. Det är alltså inte bara 70-åriga små tanter som tycker tekniken kan vara överväldigande jobbig ibland.
Dagens sötnosar Sirliga herrn 85+, som är lite av en flörtis, hälsar glatt på Mulle och klappar henne rart på kinden. På två sekunder förvandlas hon från ett buttert och strävt barktroll till en rodnande tonårsflicka. Hon fnissar förtjust för sig själv hela vägen till kopiatorn.
“Every time she laughs, an angel dies. Even telemarketers avoid her. Her birth was payback for the sins of man. But you know the worst thing about her? She works for the library.”
Nej det är inte en beskrivning av mig även om man skulle kunna tro det. Vissa läsare säger att jag är alldeles för snäll. Andra tycker att jag är rent ondsint, en skam för yrkeskåren. Får jag då presentera Tammy 2 i Parks and recreation: "a manipulative, psychotic, library book peddling sexcrazed she-demon". Inte riktigt den bild man brukar se av bibliotekarier annars. Mycket uppfriskande.
Hon har ett något komplicerat förhållande till sin exman, den nyliberale Ron Swanson, chefen för parks and recreation, som avskyr den offentliga sektorn mer än pesten: “I’ve been quite open about this around the office: I don’t want this parks department to build any parks, because I don’t believe in government. I think that all government is a waste of taxpayer money. My dream is to have the park system privatized and run entirely for profit by corporations, like Chuck E. Cheese.” Han hatar Tammy 2 (det finns ytterligare en exfru, Tammy 1 som jobbar på den federala skattemyndigheten, ouch!), men är totalt skyddslös inför hennes rent djuriska dragningskraft om dom råkar befinna sig i samma rum. Se serien. Inte bara för Tammy 2, hon har bara en liten biroll, utan för att det är riktigt jäkla roligt och smart skrivet. Själv får jag nog fila lite mer på mina onda talanger innan jag kommer upp i Tammys klass.
Vad är det för ondsint naturlag som släpper in migränframkallarna strax innan man får gå hem? Man har klarat av ett långt pass, alla låntagare har varit vettiga och trevliga. Så drar sig arbetsdagen mot sitt slut, man börjar känna sig väldigt trött och blodsockret sjunker ned i skoskaften. DÅ kommer dom...
Uppjagad och irriterad man kommer fram till disken. -Jag skulle vilja fråga dig en sak. Här på mitt kvitto står det två böcker men jag har faktiskt bara lånat en. -Ok... det står att du har två lån ja. -Ja, den ena har jag lånat, men den andra vet jag ingenting om. -Jaha, det var ju konstigt. -Ja, jag har ingen aning om vad det skulle vara för bok! Så jag tror att det måste blivit fel. För det har hänt förut. -Det står här att det är en tysk språkkurs, låter det bekant? -Jamen jag lämnade tillbaka språkkurserna alldeles nyss! Jag ställde dom där borta. Vi går bort till hyllan, och han visar vad han återlämnat, två tyska språkkurser. -Ok. Men som du kan se här så är det helt andra titlar än den som står kvar på ditt kort. Du kanske har en till hemma? -Nej men jag har ju aldrig lånat den där sa jag ju! -Fast verkar det inte rätt troligt att du har lånat den också med tanke på att du hade lånat två andra tyska språkkurser? -Nej, nu har jag inga fler böcker hemma. Jag tänkte att ni kanske gjort nåt fel, som förra gången. -Hur då menar du? -Ja, en gång hade jag flera böcker hemma som ni aldrig skickade nån påminnelse om. Så jag tänkte inte på att lämna tillbaka dom på ett helt år. Och sen när jag kom in med dom blev ni jätteförvånade och sa att det måste blivit nåt fel eller så. Så nu kanske det har blivit fel igen? -Öh, ja fast det låter ju mer som att du hade fått med böckerna utan att låna dom, det är ju inte riktigt samma sak... -Jomen det hade blivit fel sa ni. Och det kan ju hända igen. -Ja, fast i det här fallet vet jag inte riktigt vad du menar skulle ha hänt. -Kan den inte vara kvar hos den som hade den före? -Öh... nej. Då skulle den ju inte vara lånad på ditt kort? -Jo men det har ju blivit fel förut, skulle inte samma sak kunna hända igen? Jag är rätt matt vid det här laget och försöker avsluta den fruktlösa diskussionen. -Men kan du inte gå hem och titta i alla fall, den kanske dyker upp någonstans? -Jag förstår inte varför jag ska leta efter något jag aldrig lånat. -Men den står på ditt kort. Och du hade lånat två liknande språkkurser. -Ja jag menar bara att det kan blivit fel igen, eller hur? envisas han.
Det blev en påse godis på väg hem. Kan man göra avdrag på deklarationen för plötsligt uppkommet arbetsrelaterat sockerbehov?
-Det står att jag ska kontakta kundtjänst, det måste väl vara du? frågar en tant. -Kundtjänst? svarar jag konfunderat. -Nä, det är inget jag känner igen... -Jo men kom med och titta får du se! Jag följer henne till en av våra internetdatorer. -Se här! pekar hon. Hon har försökt logga in på ett företags hemsida. Där har hon fått upp meddelandet:Ditt inloggningsförsök misslyckades, var vänlig försök igen eller kontakta kundtjänst. Det tar en liten stund att övertyga henne att det är företagets kundtjänst som ska kontaktas och att jag tyvärr inte kan hjälpa henne med just denna inloggning.
Men cudos till alla äldre som verkligen försöker lära sig nya saker utan att klaga. Och man ska inte underskatta våra seniorer, det händer då och då att ens fördomar riktigt kommer på skam. Som när kollegan frågade en 86-årig dam som lämnat in intresseanmälan för internetkurs för nybörjare: -Har du någon erfarenhet av datorer? Och fick det något oväntade svaret: -Njaä, det enda jag gör på datorn är att flytta aktier.
-Jasså. Man får inte ta med sig hunden in? Varför det? Dryg tant som ändå tagit med sig hunden in står nu och argumenterar för sin sak. -Ja, det är ju en offentlig lokal och vi måste ta hänsyn till att det kan finnas allergiker här. -Jaha, men varför står det att assistanshundar är välkomna då? frågar hon med illslug min. -Jomen kommer det in en assistanshund får vi ju tillåta det förstås. -Jaha? Och vad är det för skillnad mellan en assistanshund och min hund? -Ja, den som har en assistanshund måste ju ha med den in för att klara sig, men det behöver ju inte du. -Men min hund är väl inte farligare än en assistanshund? -Nej men om det finns allergiker här just nu skulle dom inte må så bra av att du tar med den in, eller hur? -Jamen skulle dom inte reagera lika mycket på en assistanshund? -Jo, men nu finns det ingen assistanshund i lokalen för tillfället och skulle det komma in någon får vi väl ta det problemet då, klipper jag av eftersom jag tröttnat på diskussionen. Seriöst... respektera våra regler, skänk en tanke till dom som har större problem än du och sluta tjafsa.
En man jag aldrig sett förr kommer in på biblioteket. -Joo, så var det soolprillorna, säger han med finsk brytning. -Öh... Jaha? -Joo, jag hade ju klömt mina soolprillor här. -Ok... Nä, jag har inga solglasögon liggande här. Har du glömt dom idag? -Joo, det var bara fem minuter sen. -Då kanske dom ligger kvar där du lämnade dom? föreslår jag. Han går iväg mot tidningsrummet. Så hör jag honom ropa ut argt i lokalen: -DET FINNS EN SUUV HÄR! Han återvänder till mig och upprepar anklagelsen. (Jag förställer mig genast hur han kräver att vi ska spärra utgångarna och kroppsvisitera alla besökare. Jag gör en mental Pix för att slippa tidningsgubbarna!) -Oj, är dom borta? Det var ju tråkigt... -Det är typiskt Sverige! Ni är alla suuvar! -Nämen så kan du väl inte säga? Alla svenskar är visst inte tjuvar, säger jag i försvar å mina och övriga svenska besökares vägnar. -Tjoo, 99 procent i alla fall, muttrar han. -Men vi får väl hoppas dom inte är stulna. Är du säker på att du inte lagt dom nån annanstans? -Ääh, det är ingen idé att leta, det är nån som SUUVAT dom. Å dyra var dom också... 99 kronor. Typiskt det här landet, alla är suuvar... Jag är lite chockad över hans ogrundade anklagelser. Själv skulle jag naturligtvis inte drömma om att ge igen med antydningar om brännvin, bastu eller knivslagsmål...
Hej alla lärare! Det kanske verkar som vi som jobbar på biblan inte gillar er? Så är det inte alls. Det finns massor av fantastiska, kloka, tålmodiga och engagerade lärare. Och man märker när en bra lärare är inne med sin klass. Det är lugnt och fint, ordning och reda. Det är bara det att det märks ännu mer när en virrig och ostrukturerad lärare kommer in. Och ur vår synpunkt är en rörig lärare mycket värre än andra röriga låntagare, av den enkla anledningen att man får multiplicera rörigheten med antal medhavda elever. En rörig lärare med 25 elever är alltså cirka 25 gånger rörigare än en enstaka låntagare. Och dom både hörs och syns.
Själva tycks dom inte lägga märke till kaoset dom drar med sig. Som han som brukade ta med sin klass till biblioteket sista lektionen i veckan. Där släpptes dom lösa för att "göra skolarbete" medan han varvade ner inför helgen och rättade skrivningar (eller kollade på porr och klottrade små krumelurer, vad vet jag?). Man kan undra hur man efter ca 30 års erfarenhet i läraryrket kan få för sig att det är en god idé att släppa ut 25 rastlösa, uttråkade och hormonstinna 14-åringar i ett bibliotek en fredageftermiddag och tro att dom utan någon som helst ledning kommer ägna tiden åt att söka information på ett konstruktivt och städat sätt? Well I got news for you: det gör dom inte. Det märkliga var att varje gång vi bad honom att se efter sina elever tittade han upp från sina papper med samma disträtt förbryllade min, som om det var en helt ny och okänd frågeställning. Till slut var vi tvungna att säga till honom att han inte fick hålla fler lektioner på biblioteket eftersom det var uppenbart för alla (utom han själv) att det inte fungerade. Men han är långt ifrån den enda läraren som ser biblioteket som ett ställe där man kan ha lite Me-time, koppla av med en tidning och låta personalen ta hand om eleverna. Jag har en liten hälsning till er från oss: Nej, du har inte rast och vi är inte dina barnvakter. Capiche?
Vi uppskattar inte heller när ni kommer oinbjudna med klassen och kräver att bli insläppta innan vi öppnat. Bara för att ni har varit och simmat och har lite tid att slå ihjäl innan bussen går betyder inte det att vi kan släppa allt för att ta hand om er. Vi har ju lite annat att syssla med på morgnarna... Röriga lärare missar ofta att informera ordentligt, så eleverna dyker upp utan sina lånekort. Och dom vill eller orkar inte lära sig hur man använder automaterna. Det kanske är jobbigt att lära sig något nytt? Eller tycker dom att det inte angår dom? En annan sak som inte är ok att låna på sig ALLA faktaböcker om andra världskriget och sedan förvänta sig att få behålla dom hela terminen "för vi håller på med ett arbete". Javisst är det tråkigt att er skola inte tycker det är värt att satsa pengar på ett skolbibliotek. Tyvärr är ni inte dom enda som har det så. Det finns andra skolor förstår ni. Och andra låntagare som också vill få en chans att låna våra böcker. Och kanske borde ni utgå lite mer från verkligheten och inte skicka iväg elever till biblioteket för att låna en bok om t.ex. pennvässarens historia. Tyvärr har det inte skrivits lättlästa, högst 25 sidor långa böcker i alla ämnen.
Alla är naturligtvis välkomna till biblioteket. Fast ni kanske förstår varför vi inte blir jättelyckliga när dessa krävande virrpannor dyker upp? Jag förväntar mig faktiskt inte att dom förstår det själva. Baserat på bister erfarenhet.
Saker vi tyvärr inte kan göra på biblioteket. Kapitel 6. Ge exakta besked om när böckerna kommer tillbaka
Jag brukar vara väldigt försiktig om någon frågar när en bok ska komma in. Många tar återlämningsdatumet bokstavligt, och tror att den ska finnas inne just då. Det spelar ingen roll om dom själva är slarviga och kommer försent med sina lån, det har liksom inte fallit dom in att det kan hända med böcker som dom reserverat. Jag brukar säga att återlämningsdatumet är xxxxxx men att den kan komma in både tidigare och senare än så. En boks återlämnande följer inga naturlagar utan beror ju helt och hållet på låntagarens vilja och förmåga att lämna. Det händer till och med att dom aldrig kommer tillbaka, även om det är mer sällsynt.
-Hej! Jag hade reserverat en bok som skulle finnas här idag. -Ok... nej, tyvärr står det ingenting att hämta här. -Jaha? Skulle den inte vara tillbaka igår? -Jo, det stämmer, men den har alltså inte blivit återlämnad än. -Jaha? För jag trodde jag skulle kunna hämta den nu... -Ja, det var ju tråkigt. Det händer tyvärr då och då att böckerna blir försent inlämnade. -Jaha? Men då kommer den in i morgon då? -Öh, det vågar jag inte lova... Vi får ju hoppas det, men ibland kan dom vara väldigt sena. -Jaha? Men vad bra, då vet jag att den är på gång i alla fall! säger hon glatt och går ut. -Öh...? Ja, förhoppningsvis! ropar jag efter henne.
(Saker som många låntagare tyvärr inte gör: Lyssnar på vad vi säger. The story of our lives.)
